jag tror nog att ni vet vilka
Deep time by isabelle
lyssnar på en låt nu, inget depp låt eller nån fjollig obesvarad kärleks låt. den är ganska sjuk och rolig faktist. ändå hamnar man i djupa tankar..de är nämligen inte så att de är jag som lagt till den. så ovasett om det är romantisk snyft eller värsta rockklassikern kommer ändå samma tankar pga av just de. en annan.
tänk att små saker man irreterar sig på just vid det tillfället skrattar man bort tillsamans sen, men flera små saker blir till slut en hel jävla stor sak.. saker som är så onödiga att bli sur över men tillsamans verkligen kan få en fucka ut totalt för en kort stund.
när man var liten räckte de med att man var på samma lekplats så var man bästa vänner. man kunde vara bästa vänner med allihopa och vara hur många som hälst samtidigt. de fanns inga gränser för nånting. lekte några bättre tillsamans gick man bara till nästa. de var så man trodde att de var. man var ju uppfostrad att låta alla vara med och leka snällt. inte spotta och sparkas eller säga dumhuve som var väldigt fult. när försvann de? de händer ju alla?
tänk alla vänner man haft genom tiderna. som man inte tänker på så mkt men som ändå var dom bästa man hade då. de behövdes inge deep talk om skvaller och skitsnack. man kunde sitta i en sandlåda en hel dag med varisn hink och spade helt i sin egna värld. men ändå tyckte man att man hade så kul tillsamans.
man växer, oavsett om man vill de eller inte. ibland är de ofrånkomligt att man helt enkelt inte kan umgås som gjorde. klistrar man fast sig vid varandra då förstör man bara. de är ingen idé. man får helt enkelt ta lite avstånd, hitta sin egna väg och låta bra minnen vara bra minnen.
men sen finns de ju dom man känt hela livet men inte kan släppa. då kan de bli riktigt jobbigt ibland då man inser att man inte är barnen längre som sitter i sandlådan. utan att de faktist finns saker som gör att man måste jobba på den självklara vänskapen...man växer upp och man växer isär. så är det. då får man ta en och annan stormig diskution, man kan inte alltid vara överrens, man får sina egna åsikter och sina egna mål..men man vill ändå inte göra dom själv. man förväntar sig att vännen allitd ska ställa upp för en, men ju mer man växer från sandlådan glömmer man att man måste ge tillbaka också. ett bråk med en kompis kan knäcka en helt. varför tar man folk för givet? varför snackar man skit om dom bästa man har? varför säger man att man älskar dom man inte gör? varför berättar man saker för dom man inte kan lita på? varför tror väljer man så lätt fel kompisar?
de finns en skillnad på att bry sig om och att vara nyfiken. en STOR skillnad. folk som bara vill veta de senaste som hänt, om de är nått intressant man kan berätta vidare eller snacka skit om sen och dom som verkligen avskyr att se någon må dåligt och vill försöka hjälpa. de är inte alltid så lätt att se skillnaden på dom. för det är nästan ingen skillnad.
jag fick höra en sak av nån som jag aldrig har glömt, som jag aldrig kommer glömma heller, han sa så här:
en vän är en som lyssnar och lämnar dej ifred när du ber dom.
men en riktig vän är den som säger vad du ska göra och som aldrig går fast du skriker att du vill vara ensam. den jävla idioten kommer du ha att tacka för så jävla mycket senare!
de är sant. jag har glidit isär med några som känt alldels för länge för att ja ska komma ihåg. en av dom vet ja att oavsett om ja fuckar ur ibland. att jag dampar sönder helt för alla små saker som tillslut blir en jävligt stor sak för mig. kommer jag alltid älska den personen. vi har för mkt bakom oss. jag är trött på dens ursäkter och jag är trött på att be om ursäkt. vi växer upp. men inte ifrån varandra. alla har sina stunder då man tar varandra förgivet. och ibland förtjänar man en utskällning av nån man älskar. och att vi kan be om ursäkt genom oavsett vad är faktiskt stort.
så var de den personen.den andra. den personen de verkligen handlar om, den som la till låten.låten som spelas om och om igen nu. the bad touch. jag kan säga att det är en hon. hon som gav mig en tankeställare igår. hon som verkligen gjorde att jag höll på att fucka ur. hon som sa emot allt de ja sa. de är hon jag saknar. hon säger vad hon tycker, ska ja bli sur för de? fatt hon inte höll med mig den här gången? hon blev lika sur, för att ja sa emot henne? de var ingen stor sak. inte mycket vi sa. men de var det vi menade som gjorde den lilla saken stor.. "ja kommer inte ge mig" de vr just de. ingen ville ge sig. ingen gav sej. men ingen sa heller der vi nog egentligen tänkte, varför? fatt jag älskar henne! ingen av oss höjde rösten, ingen sa nått elakt, men båda hade nog lite extra adrenalin i kroppen när vi skilldes. båda ville nog hitta första bästa och berätta för. se där. vi växer ifrån, vi vill inte erkänna de. men vi gör de. nu är ju den stora frågan. KOMMER vi göra de? näe. ja släpper henne fan inte. vid det tillfället var de stort. men inte nu. nu skäms ja lite istället. men så var de. vi hade olika åsikter om en liten sak som för en liten stund var de störta i världen. vi sa vad vi tyckte men inte allt. för hur förbannad man än blir. kan man inte säga nått elakt till en kompis! de går inte. man kan inte. inte ens om man ville. så färlåt vännen. du betyder så mycket. de kommer du alltid göra!
så med tanke på annat folk och med tidigare erfarenhet av de..låt inte små saker bli stora. dom stora sakerna är inte stora länge till. och aldrig tillräckligt stora för att förlora kontakten med nån som verkligen stod nära
just say it. and now i have. PEACE!
lyssnar på en låt nu, inget depp låt eller nån fjollig obesvarad kärleks låt. den är ganska sjuk och rolig faktist. ändå hamnar man i djupa tankar..de är nämligen inte så att de är jag som lagt till den. så ovasett om det är romantisk snyft eller värsta rockklassikern kommer ändå samma tankar pga av just de. en annan.
tänk att små saker man irreterar sig på just vid det tillfället skrattar man bort tillsamans sen, men flera små saker blir till slut en hel jävla stor sak.. saker som är så onödiga att bli sur över men tillsamans verkligen kan få en fucka ut totalt för en kort stund.
när man var liten räckte de med att man var på samma lekplats så var man bästa vänner. man kunde vara bästa vänner med allihopa och vara hur många som hälst samtidigt. de fanns inga gränser för nånting. lekte några bättre tillsamans gick man bara till nästa. de var så man trodde att de var. man var ju uppfostrad att låta alla vara med och leka snällt. inte spotta och sparkas eller säga dumhuve som var väldigt fult. när försvann de? de händer ju alla?
tänk alla vänner man haft genom tiderna. som man inte tänker på så mkt men som ändå var dom bästa man hade då. de behövdes inge deep talk om skvaller och skitsnack. man kunde sitta i en sandlåda en hel dag med varisn hink och spade helt i sin egna värld. men ändå tyckte man att man hade så kul tillsamans.
man växer, oavsett om man vill de eller inte. ibland är de ofrånkomligt att man helt enkelt inte kan umgås som gjorde. klistrar man fast sig vid varandra då förstör man bara. de är ingen idé. man får helt enkelt ta lite avstånd, hitta sin egna väg och låta bra minnen vara bra minnen.
men sen finns de ju dom man känt hela livet men inte kan släppa. då kan de bli riktigt jobbigt ibland då man inser att man inte är barnen längre som sitter i sandlådan. utan att de faktist finns saker som gör att man måste jobba på den självklara vänskapen...man växer upp och man växer isär. så är det. då får man ta en och annan stormig diskution, man kan inte alltid vara överrens, man får sina egna åsikter och sina egna mål..men man vill ändå inte göra dom själv. man förväntar sig att vännen allitd ska ställa upp för en, men ju mer man växer från sandlådan glömmer man att man måste ge tillbaka också. ett bråk med en kompis kan knäcka en helt. varför tar man folk för givet? varför snackar man skit om dom bästa man har? varför säger man att man älskar dom man inte gör? varför berättar man saker för dom man inte kan lita på? varför tror väljer man så lätt fel kompisar?
de finns en skillnad på att bry sig om och att vara nyfiken. en STOR skillnad. folk som bara vill veta de senaste som hänt, om de är nått intressant man kan berätta vidare eller snacka skit om sen och dom som verkligen avskyr att se någon må dåligt och vill försöka hjälpa. de är inte alltid så lätt att se skillnaden på dom. för det är nästan ingen skillnad.
jag fick höra en sak av nån som jag aldrig har glömt, som jag aldrig kommer glömma heller, han sa så här:
en vän är en som lyssnar och lämnar dej ifred när du ber dom.
men en riktig vän är den som säger vad du ska göra och som aldrig går fast du skriker att du vill vara ensam. den jävla idioten kommer du ha att tacka för så jävla mycket senare!
de är sant. jag har glidit isär med några som känt alldels för länge för att ja ska komma ihåg. en av dom vet ja att oavsett om ja fuckar ur ibland. att jag dampar sönder helt för alla små saker som tillslut blir en jävligt stor sak för mig. kommer jag alltid älska den personen. vi har för mkt bakom oss. jag är trött på dens ursäkter och jag är trött på att be om ursäkt. vi växer upp. men inte ifrån varandra. alla har sina stunder då man tar varandra förgivet. och ibland förtjänar man en utskällning av nån man älskar. och att vi kan be om ursäkt genom oavsett vad är faktiskt stort.
så var de den personen.den andra. den personen de verkligen handlar om, den som la till låten.låten som spelas om och om igen nu. the bad touch. jag kan säga att det är en hon. hon som gav mig en tankeställare igår. hon som verkligen gjorde att jag höll på att fucka ur. hon som sa emot allt de ja sa. de är hon jag saknar. hon säger vad hon tycker, ska ja bli sur för de? fatt hon inte höll med mig den här gången? hon blev lika sur, för att ja sa emot henne? de var ingen stor sak. inte mycket vi sa. men de var det vi menade som gjorde den lilla saken stor.. "ja kommer inte ge mig" de vr just de. ingen ville ge sig. ingen gav sej. men ingen sa heller der vi nog egentligen tänkte, varför? fatt jag älskar henne! ingen av oss höjde rösten, ingen sa nått elakt, men båda hade nog lite extra adrenalin i kroppen när vi skilldes. båda ville nog hitta första bästa och berätta för. se där. vi växer ifrån, vi vill inte erkänna de. men vi gör de. nu är ju den stora frågan. KOMMER vi göra de? näe. ja släpper henne fan inte. vid det tillfället var de stort. men inte nu. nu skäms ja lite istället. men så var de. vi hade olika åsikter om en liten sak som för en liten stund var de störta i världen. vi sa vad vi tyckte men inte allt. för hur förbannad man än blir. kan man inte säga nått elakt till en kompis! de går inte. man kan inte. inte ens om man ville. så färlåt vännen. du betyder så mycket. de kommer du alltid göra!
så med tanke på annat folk och med tidigare erfarenhet av de..låt inte små saker bli stora. dom stora sakerna är inte stora länge till. och aldrig tillräckligt stora för att förlora kontakten med nån som verkligen stod nära
just say it. and now i have. PEACE!
Kommentarer
Trackback